V. Världens fana (18)

Hur som helst är det lika bra om Jones inte dyrkar solen eller månen. Gör han det finns det en tendens att han börjar imitera dem, att han säger att eftersom solen bränner insekter levande, kan han bränna insekter levande. Han tror att eftersom solen ger människor solsting, kan han ge sina grannar mässling. Han tror att eftersom månen sägs göra människor galna, kan han göra sin fru galen.

Denna motbjudande sida av ren extern optimism visade sej också i den forntida världen. På den tid när stoisk idealism hade börjat visa pessimismens svagheter, hade den gamla forntida dyrkan av naturen börjat visa optimismens enorma svagheter. Naturdyrkan är naturlig nog när samhället är ungt, med andra ord, panteism är helt ok så länge den är dyrkan av Pan. Men Naturen har en annan sida som erfarenhet och synd inte är långsamma att komma på, och det är ingen lättsinnighet att säga om guden Pan att han snart visade den kluvna foten.

Den enda invändningen mot naturreligion är att den alltid på något sätt blir onaturlig. En människa älskar Naturen på morgonen på grund av hennes oskuld och älskvärdhet, och när natten kommer, om han fortfarande älskar henne, är det för hennes dunkel och grymhet. Han tvättar sej i gryningen i klart vatten som stoikernas vise män, och ändå badar han vid dagens slut i tjurblod som Julianus Avfällingen. Den rena jakten på hälsa leder alltid till något ohälsosamt. Den fysiska naturen får inte göras till direkt föremål för lydnad; den måste njutas, inte dyrkas. Stjärnor och berg får inte tas allvarligt. Om det görs, kommer vi att sluta där hednisk naturdyrkan slutade. Eftersom jorden är så snäll, kan vi härma alla dess grymheter. Eftersom sexualitet är så sunt, kan vi alla bli galna i sex.

Ren optimism hade nått sin vansinniga och passande undergång. Teorin att allting var gott hade blivit en orgie i allt som var dåligt.

V. Världens fana (17)

Det är vanligen de lösa och toleranta kristna som ger kristendomen helt oförsvarliga komplimanger. De talar som om det aldrig hade funnits någon fromhet eller något medlidande innan kristendomen kom, en sak som vilken medeltidsmänniska som helst skulle ha varit ivrig att korrigera. De hävdar att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika enkelhet eller självbehärskning, eller inåtvändhet och ärlighet. ¨

De kommer att anse mej mycket trångbröstad (vad det nu betyder) om jag säger att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika kristendom. Det speciella med den var att den var speciell, och enkelhet och uppriktighet är inte speciellt, utan uppenbara ideal för hela mänskligheten. Kristendomen var svaret på en gåta, inte den sista truismen efter ett långt samtal.

Bara häromdagen såg jag i en utmärkt veckotidning med puritansk ton den anmärkningen, att kristendomen, när den avkläddes sin rustning av dogmatik (som om man skulle tala om en människa som avkläddes sin rustning av ben), inte visade sej vara något annat än kväkardoktrinen om Det Inre Ljuset. Nå, om jag skulle säga att kristendomen kom i världen just för att förstöra doktrinen om Det Inre Ljuset, så skulle det vara en överdrift. Men det skulle vara mycket närmare sanningen.

De sista stoikerna, typ Marcus Aurelius, var precis sådana som trodde på Det Intre Ljuset. Deras värdighet, deras trötthet, deras sorgsna yttre omsorg om andra, deras obotliga inre omsorg om sej själva, var alla beroende av Det Inre Ljuset och existerade endast genom denna trista belysning.

Observera att Marcus Aurelius, likt alla introspektiva moralister, insisterade på att göra eller låta bli småsaker; det är för att han inte har hat eller kärlek nog för att göra en moralisk revolution. Han stiger upp tidigt varje morgon, eftersom en sådan altruism är mycket enklare än att stoppa gladiatorspelen på amfiteatrarna eller att ge det engelska folket sitt land tillbaka.

Marcus Aurelius är den mest outhärdliga av alla mänskliga typer. Han är en osjälvisk egoist. En osjälvisk egoist är en människa som har stolthet utan att ha passion till ursäkt. Av alla tänkbara former av upplysning är den värsta vad dessa människor kallar Det Inre Ljuset. Av alla förfärliga religioner är den mest förfärliga den som dyrkar guden inom en.

Kristendomen kom i världen i första hand för att häftigt slå fast att människan inte bara måste se inåt utan även utåt, för att med häpnad och entusiasm skåda en gudomlig här och en gudomlig kapten. Det enda roliga med att vara en kristen var att människan inte lämnades ensam med Det Inre Ljuset, utan definitivt upptäckte ett yttre ljus, ljust som solen, klart som månen, fruktansvärt som en armé med standar. 

V. Världens fana (16)

Det var här jag för första gången upptäckte att mina vandrande fötter gick i något redan upptrampat spår. Kristendomen hade också känt att martyren stod i motsättning til självmördaren: hade den kanske känt detta av samma skäl som jag? Hade kristendomen känt vad jag kände, men inte kunde (och inte kan) uttrycka - detta behov av en grundläggande lojalitet mot saker och ting, och därpå av en omstörtande reformation av saker och ting? Sedan kom jag ihåg att anklagelsen mot kristendomen verkligen var att den kombinerade dessa två saker som jag så våldsamt försökte kombinera. Kristendomen anklagades, på en och samma gång, för att vara alltför optimistisk beträffande universum och alltför pessimistisk beträffande världen. Sammanträffandet fick mej att plötsligt stå stilla.

Det har i den moderna debatten uppstått en imbecill vana att säga att en kan ha en sådan tro i en tidsålder men inte i en annan. Somliga dogmer, sägs det, var trovärdiga på 1100-talet men inte på 1900-talet. En skulle lika gärna kunna säga att en kan ansluta sej till en viss filosofi på måndagar men inte på tisdagar. En skulle lika gärna kunna säga om en världsåskådning att den passade fram till halv 4, men inte fram till halv 5. Vad en människa kan tro beror på hennes filosofi, inte på århundradets klocka. Om en person tror på en oföränderlig naturlig lag, kan han inte tro på något mirakel i någon tidsålder. Om en person tror på en vilja bakom lagen, kan han tro på vilket mirakel som helst i vilken tidsålder som helst.

Anta, för diskussionens skull, att vi sysslar med ett fall av thaumaturgiskt helande. En materialist på 1100-talet kunde inte tro på det mer än en materialist på 1900-talet. Men en som tillhör Christian Science-rörelsen 1900-talet kan tro på det lika mycket som en kristen på 1100-talet. Det är helt enkelt en fråga om människans teori om saker och ting. Så när vi behandlar ett historiskt svar, är poängen inte huruvida det gavs i vår egen tid, utan huruvida det gavs som ett svar på vår fråga. Och ju mer jag tänkte på när och hur kristendomen hade kommit in i världen, desto mer kände jag att den verkligen hade kommit för att svara på denna fråga.

V. Världens fana (15)

Detta var den första i den långa följden av gåtor med vilket kristendomen gjorde sitt intåg i diskussionen. Och med den följde en besynnerlighet som jag måste tala mer utförligt om sedan, som en notering om alla kristna iakttagelser, men som definitivt började i den här. För den kristna attityden till martyren och till självmördaren var inte den som så ofta bekräftas i moderna moraliteter. Det var inte en fråga om grad. Det var inte så att en gräns måste dras någonstans, och att den exalterade självuppoffraren föll inom gränsen, medan den sorgsne självuppoffraren föll just utanför den.

Den kristna känslan var uppenbarligen inte bara att självmördaren drog martyrskapet för långt. Den kristna känslan var häftigt för den ene och häftigt emot den andre: dessa två saker som såg så lika ut var på motsatta sidorna av himmel och helvete. En människa slängde bort sitt liv - den människan var så god att hans eller hennes torra ben kunde hela pestsmittade städer. En annan människa slängde bort sitt liv - den människan var så dålig att hans eller hennes ben kunde besmitta andra.

Jag säger inte att denna häftighet var riktig, men varför var den så häftig?