V. Världens fana (11)

Detta hade åtminstone kommit att bli min inställning till allt som kallades optimism, pessimism och framsteg. Före varje kosmisk reformation måste vi ha en kosmisk trohetsed. En människa måste vara intresserad av livet - sedan kan han vara ointresserad av sina livsåskådningar. "Min son, giv mig ditt hjärta"; hjärtat måste inriktas på rätt sak: i den stund vi har ett inriktat hjärta har vi en fri hand.

Jag måste stanna upp för att föregripa en uppenbar invändning. Det kommer att sägas att en förnuftig person godtar världen som en blandning av gott och ont med en passande tillfredsställelse och en passande uthållighet. Men detta är exakt den attityd som jag hävdar är felaktig. Jo, jag vet att den är mycket vanlig i vår tid, och den uttrycktes perfekt i dessa tysta rader hos Matthew Arnold som är mer skärande hädiska än Schopenhauers skrik:

Enough we live - and if a life,
with large results so little rife,
though bearable, seem hardly worth
this pomp of worlds, this pain of birth.

Jag vet att denna känsla fyller vår tid, och jag tror att den paralyserar vår tid. För våra titaniska avsikter i fråga om tro och revolution behöver vi inte den kalla acceptansen av världen som en kompromiss, utan ett sätt att hjärtligt hata och hjärtligt älska den. Vi vill inte att glädje och ilska ska neutralisera varandra och skapa en butter belåtenhet; vi vill en våldsammare glädje och ett våldsammare missnöje. Vi måste uppleva universum som en jättes slott som vi ska storma, och på samma gång som vår egen stuga som vi kan återvända till på kvällen.

V. Världens fana (10)

Kanske det mest alldagliga exemplet på denna poäng ligger i fallet med kvinnorna, och deras märkliga och starka lojalitet. Några idiotiska personer kom på idén att eftersom kvinnor uppenbarligen stöder sina egna genom allting, är de alltså blinda och ser ingenting. Dessa personer kan knappast ha känt några kvinnor. Samma kvinnor som är redo att försvara sina män i vått och torrt är (i sina personliga mellanhavanden med männen) nästan morbida i sin insikt om tunnheten i hans ursäkter eller tjockheten av hans huvud. En mans vän tycker om honom men lämnar honom som han är; hans fru älskar honom och försöker alltid göra honom till någon annan. Kvinnor som är rena mystiker i sin tro är rena cyniker i sin kritik.

Thackeray uttryckte detta väl när han fick Pendennis´ mor, som dyrkade sin son som en gud, att ändå anta att han skulle gå på villovägar som en man. Hon underskattade hans dygd, även om hon överskattade hans värde. Dyrkaren är helt fri att kritisera, fanatikern kan tryggt vara skeptiker. Kärleken är inte blind; det är det sista den är. Kärleken är bunden; och ju mer den är bunden desto mindre är den blind.