V. Världens fana (6)

Om vi kan förutsätta att denna primära hängivelse åt en plats eller ett ting är en källa till skapande energi, kan vi fortsätta till ett mycket besynnerligt faktum. Låt oss för ett ögonblick upprepa att den enda sanna optimismen är ett slags universell patriotism. Vad är felet med pessimisten? Jag tror det kan slås fast genom att säga att han är den kosmiske anti-patrioten. Och vad är felet med anti-patrioten? Jag tror att det utan opassande bitterhet kan fastslås genom att säga att han är den uppriktige vännen. Och vad är felet med den uppriktige vännen? Där stöter vi på det verkliga livets klippa och den oföränderliga mänskliga naturen.

Jag vågar säga att det som är dåligt med den uppriktige vännen helt enkelt är att han inte är uppriktig. Han håller tillbaka något - det dystra nöje han har av att säga otrevliga saker. Han har en hemlig önskan att skada, inte enbart att hjälpa. Detta är förvisso, tror jag, vad som gör en viss sorts anti-patriot irriterande för friska medborgare. Jag talar naturligtvis inte om den anti-patriotism som endast irriterar febriga fondkommissionärer och överskummande skådespelerskor; för den är bara patriotism som talar rättframt. En människa som säger att ingen patriot borde attackera boerkriget förrän det är över är inte värd ett förnuftigt svar; han säger ju att ingen god son borde varna sin mor för ett stup innan hon fallit över kanten.

Men det finns en anti-patriot som helt ärligt gör ärliga män upprörda, och förklaringen till det är, tror jag, vad jag har antytt: han är den ouppriktige uppriktige vännen, mannen som säger "jag är ledsen att säga att vi är ruinerade" men inte är ledsen alls. Och han kan, utan retorik, sägas vara en förrädare, för han använder den otäcka kunskap som han tilläts få för att stärka armén till att avskräcka människor från att ta värvning. Eftersom han har tillåtelse att vara pessimistisk som militär rådgivare är han pessimistisk som rekryteringsofficer. Precis på samma sätt använder pessimisten (som är den kosmiske anti-patrioten) den frihet som livet tillåter sina rådgivare för att lura iväg folket från hennes flagga. Givet att han bara konstaterar fakta, är det fortfarande essentiellt att veta vilka hans känslor, vilket hans motiv är. Det kan så vara att 1200 människor i Tottenham är sängliggande i smittkoppor, men vi vill veta huruvida detta konstaterats av någon stor filosof som vill förbanna gudarna, eller bara av någon vanlig prästman som vill hjälpa människorna. 

V. Världens fana (5)

1700-talets teorier om det sociala kontraktet har utsatts för mycken klumpig kritik i vår tid. Så långt som de menade att det bakom allt historiskt regerande finns en ide om samtycke och samarbete, hade de påvisbart rätt. Men de hade verkligen fel i så måtto som de antog att människor någonsin hade syftat till ordning eller moral direkt genom ett medvetet utbyte av intressen.

Moralen började inte genom att en människa sa till en annan "Jag slår inte dej om inte du slår mej"; det finns inga spår av en sådan transaktion. Men det finns spår av att båda människorna sa: "Vi får inte slå varandra på den heliga platsen." De vann sin moral genom att värna sin religion. De odlade inte mod. De kämpade för det heliga skrinet och fann att de blivit modiga. De odlade inte renlighet. De renade sej för altarets skull, och fann att de blivit rena.

Historien om judarna är det enda tidiga dokument som är känt för de flesta engelsmän [och svenskar, övers. anm.], och dessa fakta kan bedömas tillräckligt utifrån det. De Tio Buden som i grunden befunnits gemensamma för mänskligheten var rent militära pbåud; en uppförandekod för regementen, utfärdade för att skydda en viss ark genom en viss öken. Anarki var ont eftersom den satte heligheten i fara. Och just när de helgade en dag för Gud fann de att de fått en helgdag för människor.

V. Världens fana (4)

Låt oss anta att vi konfronteras med något desperat, t ex Pimlico. Om vi överväger vad som verkligen är bäst för Pimlico ska vi finna att tanketråden leder oss till tronen eller det mystiska och godtyckliga. Det är inte nog för en människa att ogilla Pimlico, i det fallet kommer han bara att skära strupen av sej eller flytta till Chelsea. Förvisso är det inte heller nog för en människa att gilla Pimlico, för då skulle det förbli Pimlico, vilket vore fruktansvärt. Den enda vägen ut tycks vara att älska Pimlico: att älska det med ett transcendent band och utan jordisk anledning. Om det uppstod en människa som älskade Pimlico, skulle Pimlico förvandlas till elfenbenstorn och gyllene tinnar; Pimlico skulle klä sej som en kvinna gör när hon är älskad. För en dekoration ges inte för att dölja hemska saker utan för att dekorera saker som redan är bedårande. En mamma ger inte sitt barn en blå rosett för att barnet är så fult utan den. En älskare ger inte sin flicka ett halsband för att dölja hennes nacke. Om människor älskade Pimlico som mammor älskar barn, godtyckligt för att det är DERAS, kunde Pimlico om ett år eller två vara vackrare än Florens. 

Somliga läsare kommer att säga att detta är ren fantasi. Jag svarar att det är mänsklighetens verkliga historia. Detta är faktiskt hur städer växte sej stora. Gå tillbaka till civilisationens mörkaste rötter och du kommer att finna dem knutna kring någon helig sten eller slingrande runt någon helig källa. Människor hedrade först en plats och vann efteråt ära för det. Människor älskade inte Rom för att Rom var stort. Rom var stort för att de hade älskat Rom.

V. Världens fana (3)

I det senaste kapitlet sas det att den grundläggande känslan av att denna värld är underlig och ändå tilldragande uttrycks allra bäst i sagorna. Läsaren kan, om han så önskar, förlägga nästa skede till de böcker om krig och kamp som vanligen kommer därnäst i en pojkes historia. Vi har alla fått mycket sund moral från masslitteraturen. Vad anledningen än är, tycktes det mej (och tycks mej fortfarande) att vår attityd till livet bättre kunde uttryckas i termer av ett slags militär lojalitet än i termer av kritik och bifall. Min acceptans av universum är inte optimism, det är mer som patriotism. Det är ett fall av primär lojalitet. Världen är inte ett vandrarhem i Brighton, som vi måste lämna för att det är i så dåligt skick. Den är familjens fort, med flaggan hissad i topp, och i ju sämre skick den är, desto mindre borde vi lämna den.

Poängen är inte att denna värld är för sorglig för att älskas eller alltför glad för att inte älskas, poängen är att när du älskar någonting, är dess glädje ett skäl till att älska det, och dess sorg är ett skäl till att älska det ännu mer. Alla optimistiska tankar om England och alla pessimistiska tankar om England är lika giltiga skäl för den engelske patrioten. På samma sätt är optimism och pessimism lika tunga skäl för den kosmiske patrioten. .

V. Världens fana (2)

Men det finns ett djupt missförstånd bakom dessa alternativ: optimisten eller pessimisten. Antagandet är att en människa kritiserar världen som om hon vore på jakt efter ett hus, som om hon visades en ny rad lägenheter. Om en människa kom till denna värld från någon annan värld med fullt förfogande över sina krafter kanske hon skulle kunna diskutera huruvida fördelen med midsommarlundarna uppväger nackdelen med galna hundar, precis som en människa som letar logi kan väga förekomsten av en telefon (2018: wifi, övers anm) mot frånvaron av havsutsikt. Men ingen människa är i den positionen. En människa tillhör denna värld innan hon börjar fråga sej om det är trevligt att tillhöra den. Hon har kämpat för fanan, och ofta vunnit heroiska segrar för fanan långt innan hon listats i rullorna. För att kortfattat beskriva vad som tycks mej vara det centrala: hon hyser lojalitet långt innan hon hyser någon beundran.