IV. Sagolandets etik (25)

Återupprepningen i naturen kan inte vara ett rent återuppträdande; de kanske mera är som ett extranummer på teatern. Himmelen kanske åter och åter igen applåderar in fågeln som la ett ägg. Om en människovarelse koncipierar och bär fram ett mänskligt barn istället för att bära fram en fisk, en fladdermus eller en grip, kanske anledningen inte är att vi sitter fast i ett djuriskt öde utan liv eller mening. Det kan vara så att vår lilla tragedi har gripit gudarna, att de beundrar den från sina stjärngallerier, och att vid slutet av varje mänskligt drama människan åter och åter kallas fram genom ridån. Återupprepning kan fortsätta i miljoner år, genom rent val, och vid varje ögonblick kan den hejdas. Människan kan stå på jorden generation efter generation, och ändå kan varje födelse vara hennes sista uppträdande på scenen.

Detta var min första övertygelse, uppkommen genom den chock mina barnsliga känslor upplevde när de mötte den moderna trosbekännelsen mitt i karriären. Jag hade alltid lite vagt upplevt fakta som mirakler i den meningen att de är underbara: nu började jag tänka på dem som mirakler i den mer strikta betydelsen att de var AVSIKTLIGA. Jag menar att de var, eller kunde vara, återupprepade övningar hos någon slags vilja. Kort sagt, jag hade alltid trott att världen inbegrep magi: nu trodde jag att den kanske inbegrep en magiker. Och på detta tydde en grundläggande känsla som alltid var närvarande och undermedveten, att denna vår värld har ett syfte, och om det finns ett syfte, finns det en person. Jag hade alltid upplevt livet som en berättelse, och om det finns en berättelse finns det en berättare.

IV. Sagolandets etik (24)

Hela den upptornande materialism som dominerar det moderna sinnet vilar ytterst på ett antagande - ett falskt antagande. Det antas att om ett ting fortsätter att återupprepa sej själv så är det troligen dött, ett stycke urverk. Människor känner att om universum vore personligt skulle det variera, om solen vore levande skulle den dansa.

Detta är ett misstag till och med i relation till kända fakta. För variationen i mänskliga affärer uppkommer vanligen inte genom liv utan genom död, genom bortdöendet eller avbrytandet av deras styrka eller längtan. En man varierar sina rörelser på grund av ett litet inslag av misslyckande eller utmattning. Han går upp i en buss eftersom han är trött på att gå, eller han går eftersom han är trött på att sitta stilla. Men om hans liv och glädje var så gigantiska att han aldrig tröttnade på att gå till Islington, skulle han kunna gå till Islington lika regelbundet som Themsen går till Sheerness. Själva hastigheten och extasen i hans liv skulle ha dödens stillhet.

Solen går upp varje morgon. Jag går inte upp varje morgon, men variationen beror inte på min aktivitet utan på min inaktivitet. Ja, för att formulera saken i en populär fras: det kanske är sant att solen går upp regelbundet eftersom den aldrig blir trött på att gå upp. Solens rutin kanske beror, inte på livlöshet, utan på en ström av liv.

Den sak jag avser kan t.ex. iakttas hos barn, när de finner någon lek eller något skämt som de särskilt njuter av. Ett barn sparkar sina ben rytmiskt på grund av ett överflöd, inte en frånvaro, av liv. Eftersom barn har en överflödande vitalitet, eftersom de i anden är vilda och fria, därför vill de ha saker återupprepade och oförändrade. De säger alltid: "Gör det igen!" och den vuxna personen gör det igen tills han nästan är död. För vuxna människor är inte starka nog att excellera i monotoni.

Men kanske Gud är stark nog att excellera i monotoni. Det är möjligt att Gud varje morgon säger "Gör det igen!" till solen, och varje kväll "Gör det igen!" till månen. Det kanske inte är automatisk nödvändighet som gör alla tusenskönor lika; det kan vara så att Gud gör varje tusensköna separat, men att han aldrig blir trött på att göra dem. Det kan vara så att han har barndomens eviga aptit, för vi har syndat och blivit gamla och vår Fader är yngre än vi.

IV. Sagolandets etik (23)

Den moderna världen som jag fann den var helt för en modern kalvinism, för nödvändigheten av att saker är som de är. Men när jag började ställa frågor fann jag att den verkligen saknade bevis för denna oundvikliga återupprepning av saker, förutom det faktum att saker återupprepades. Nå, blotta repetitionen gjorde i mina ögon att sakerna snarare verkade mer besynnerliga än mer rationella. Det var som om jag, sedan jag sett en underligt formad näsa på gatan och avfärdat den som en tillfällighet, skulle se sex andra näsor av samma förbluffande form. Jag skulle för ett ögonblick ha antagit att det måste handla om något lokalt hemligt sällskap. På samma sätt var det märkligt att en elefant hade en snabel. Men att alla elefanter har snablar såg ut som en konspiration.

Här talar jag bara om en känsla, och om en känsla som på en gång var bångstyrig och subtil. Men återupprepningen i Naturen verkade ibland vara en uppvarvad återupprepning, ungefär som hos en arg rektor som säger samma sak om och om igen. Gräset verkade signalera till mej med alla sina fingrar på en gång, skarorna av stjärnor verkade buga sej för att bli förstådda. Solen skulle få mej att se den om den steg upp tusen gånger. Universums upprepningar uppträdde till den enerverande rytmen hos en besvärjelse, och jag började se en idé.

IV. Sagolandets etik (22)

För det första fann jag att hela den moderna världen uttryckte vetenskaplig ödestro, sa att allting är som det alltid måste ha varit och utvecklats utan fel allt ifrån begynnelsen. Trädets blad är gröna för att de aldrig kunde ha varit något annat.

Nå, sagofilosofen är glad att bladet är grönt just för att det kunde ha varit rosenrött. Han känner det som om det hade blivit grönt ett ögonblick innan han tittade på det. Han är nöjd med att snön är vit av den strikt förnuftiga orsaken att den kunde ha varit svart. Varje färg har i sej en djärv kvalitet som från ett val; trädgårdsrosornas rödhet är inte bara bestämd utan dramatisk, lik plötsligt utgjutet blod. Han upplever att någonting har blivit GJORT.

Men 1800-talets stora determinister var starkt emot denna urkänsla av att något hade hänt ett ögonblick innan. Faktum är att det enligt dem aldrig verkligen hänt något sedan världens begynnelse. Ingenting hade någonsin inträffat sedan själva existensen inträffat, och de var inte särskilt säkra ens på när den hade inträffat.

IV. Sagolandets etik (21)

Nå, jag lämnade sagoböckerna på barnkammargolvet, och jag har inte funnit några lika förnuftiga böcker sedan dess. Jag lämnade traditionens och demokratins barnskötarväktare, och jag har inte funnit någon modern människotyp som är lika sunt radikal eller lika sunt konservativ. Men det som är viktigt att kommentera är detta: att när jag först gick ut i den moderna världens mentala atmosfär, fann jag att den moderna världen stod i tydlig opposition till min barnsköterska och mina sagoböcker på två punkter. Det har tagit mej lång tid att komma på att den moderna världen har fel och min barnsköterska rätt. Det verkligt konstiga var detta: att modernt tänkande motsatte sej denna min barndoms basala trosbekännelses två mest essentiella doktriner.

Jag har förklarat att sagorna grundlade två övertygelser djupt inne i mej: först, att denna värld är en vild och förbluffande plats, som kunde ha varit helt annorlunda, men som är helt ljuvlig; för det andra, att inför denna vildhet och ljuvlighet bör man kunna vara återhållsam och underkasta sej de underligaste gränsdragningar från en så underlig godhet. Men jag fann hela den moderna världen rusa som en tidvattenvåg mot båda dessa mina inställningar, och chocken från den kollisionen skapade två plötsliga och spontana känslor som jag haft ända sedan dess och som, grova som de var, sedan har hårdnat till övertygelser.

IV. Sagolandets etik (20)

Esteterna uppnådde språkets sista förryckta gränser i sin lovprisning av lovvärda ting. Tistelfjun fick dem att gråta, en borstad skalbagge fick dem på knä. Men deras känslor imponerade aldrig på mej för ett enda ögonblick, av det skälet att det aldrig föll dem in att betala för sitt nöje med någon sorts symbolisk uppoffring.

Människan (kände jag) borde fasta fyrtio dagar för att få höra en koltrast sjunga. Människan borde gå genom eld för att hitta en gullviva. Ändå kunde dessa skönhetsdyrkare inte ens hålla sej nyktra för att få höra en koltrast. De kunde inte gå igenom ett vanligt kristet äktenskap i gengäld för att de fått se en gullviva.

Förvisso borde man betala för extraordinär glädje genom ordinär moral. Oscar Wilde sa att solnedgångar inte värderades eftersom vi inte kan betala för solnedgångar. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan betala för dem genom att inte vara Oscar Wilde. 

IV. Sagolandets etik (19)

Av detta skäl (vi kan kalla det gudmoderfens filosofi) skulle jag aldrig kunna ansluta mej till min tids unga män när det gäller att känna vad de kallar den allmänna känslan av REVOLUTION. Jag skulle, låt oss hoppas det, ha stått emot alla regler som var onda, och i ett annat kapitel ska jag behandla dem och deras definition. Men jag kände mej inte böjd att stå emot någon regel bara för att den var mystisk. Egendomar erhålls ibland genom idiotiska former - brytandet av en käpp eller erläggandet av ett pepparkorn. Jag var villig att erhålla himmelens och jordens enorma egendom genom vilken sådan feodal fantasi som helst. Det kunde knappast vara vildare än det faktum att jag tilläts erhålla den alls. 

På detta stadium ger jag bara ett etiskt exempel för att visa min mening. Jag kunde aldrig stämma in i det bland det uppväxande släktet så vanliga muttret mot monogami, eftersom ingen restriktion av könslivet verkade lika udda och oväntat som könslivet i sej självt. Att likt Endymion tillåtas älska månen och sedan klaga över att Jupiter höll sina egna månar i ett harem tycktes mej (som uppfötts på sagor lika den om Endymion) som ett vulgärt antiklimax. Att hålla sej till en kvinna är ett billigt pris för att så mycket som se en kvinna. Att klaga över att jag bara kunde gifta mej en gång var som att klaga över att jag bara hade blivit född en gång. Det var ojämförligt med den fruktansvärda upphetsning man talade om. Det visade inte en upptrissad känslighet för sex, utan en märklig okänslighet. En människa som klagar över att han inte kan gå in i Eden genom fem portar på en gång är en idiot. Polygami är en avsaknad av sexuellt förverkligande, det är som en människa som plockar fem päron i ren tankspriddhet.