Search This Blog

December 31, 2017

IV. Sagolandets etik (25)

Återupprepningen i naturen kan inte vara ett rent återuppträdande; de kanske mera är som ett extranummer på teatern. Himmelen kanske åter och åter igen applåderar in fågeln som la ett ägg. Om en människovarelse koncipierar och bär fram ett mänskligt barn istället för att bära fram en fisk, en fladdermus eller en grip, kanske anledningen inte är att vi sitter fast i ett djuriskt öde utan liv eller mening. Det kan vara så att vår lilla tragedi har gripit gudarna, att de beundrar den från sina stjärngallerier, och att vid slutet av varje mänskligt drama människan åter och åter kallas fram genom ridån. Återupprepning kan fortsätta i miljoner år, genom rent val, och vid varje ögonblick kan den hejdas. Människan kan stå på jorden generation efter generation, och ändå kan varje födelse vara hennes sista uppträdande på scenen.

Detta var min första övertygelse, uppkommen genom den chock mina barnsliga känslor upplevde när de mötte den moderna trosbekännelsen mitt i karriären. Jag hade alltid lite vagt upplevt fakta som mirakler i den meningen att de är underbara: nu började jag tänka på dem som mirakler i den mer strikta betydelsen att de var AVSIKTLIGA. Jag menar att de var, eller kunde vara, återupprepade övningar hos någon slags vilja. Kort sagt, jag hade alltid trott att världen inbegrep magi: nu trodde jag att den kanske inbegrep en magiker. Och på detta tydde en grundläggande känsla som alltid var närvarande och undermedveten, att denna vår värld har ett syfte, och om det finns ett syfte, finns det en person. Jag hade alltid upplevt livet som en berättelse, och om det finns en berättelse finns det en berättare.

December 27, 2017

IV. Sagolandets etik (24)

Hela den upptornande materialism som dominerar det moderna sinnet vilar ytterst på ett antagande - ett falskt antagande. Det antas att om ett ting fortsätter att återupprepa sej själv så är det troligen dött, ett stycke urverk. Människor känner att om universum vore personligt skulle det variera, om solen vore levande skulle den dansa.

Detta är ett misstag till och med i relation till kända fakta. För variationen i mänskliga affärer uppkommer vanligen inte genom liv utan genom död, genom bortdöendet eller avbrytandet av deras styrka eller längtan. En man varierar sina rörelser på grund av ett litet inslag av misslyckande eller utmattning. Han går upp i en buss eftersom han är trött på att gå, eller han går eftersom han är trött på att sitta stilla. Men om hans liv och glädje var så gigantiska att han aldrig tröttnade på att gå till Islington, skulle han kunna gå till Islington lika regelbundet som Themsen går till Sheerness. Själva hastigheten och extasen i hans liv skulle ha dödens stillhet.

Solen går upp varje morgon. Jag går inte upp varje morgon, men variationen beror inte på min aktivitet utan på min inaktivitet. Ja, för att formulera saken i en populär fras: det kanske är sant att solen går upp regelbundet eftersom den aldrig blir trött på att gå upp. Solens rutin kanske beror, inte på livlöshet, utan på en ström av liv.

Den sak jag avser kan t.ex. iakttas hos barn, när de finner någon lek eller något skämt som de särskilt njuter av. Ett barn sparkar sina ben rytmiskt på grund av ett överflöd, inte en frånvaro, av liv. Eftersom barn har en överflödande vitalitet, eftersom de i anden är vilda och fria, därför vill de ha saker återupprepade och oförändrade. De säger alltid: "Gör det igen!" och den vuxna personen gör det igen tills han nästan är död. För vuxna människor är inte starka nog att excellera i monotoni.

Men kanske Gud är stark nog att excellera i monotoni. Det är möjligt att Gud varje morgon säger "Gör det igen!" till solen, och varje kväll "Gör det igen!" till månen. Det kanske inte är automatisk nödvändighet som gör alla tusenskönor lika; det kan vara så att Gud gör varje tusensköna separat, men att han aldrig blir trött på att göra dem. Det kan vara så att han har barndomens eviga aptit, för vi har syndat och blivit gamla och vår Fader är yngre än vi.

December 25, 2017

IV. Sagolandets etik (23)

Den moderna världen som jag fann den var helt för en modern kalvinism, för nödvändigheten av att saker är som de är. Men när jag började ställa frågor fann jag att den verkligen saknade bevis för denna oundvikliga återupprepning av saker, förutom det faktum att saker återupprepades. Nå, blotta repetitionen gjorde i mina ögon att sakerna snarare verkade mer besynnerliga än mer rationella. Det var som om jag, sedan jag sett en underligt formad näsa på gatan och avfärdat den som en tillfällighet, skulle se sex andra näsor av samma förbluffande form. Jag skulle för ett ögonblick ha antagit att det måste handla om något lokalt hemligt sällskap. På samma sätt var det märkligt att en elefant hade en snabel. Men att alla elefanter har snablar såg ut som en konspiration.

Här talar jag bara om en känsla, och om en känsla som på en gång var bångstyrig och subtil. Men återupprepningen i Naturen verkade ibland vara en uppvarvad återupprepning, ungefär som hos en arg rektor som säger samma sak om och om igen. Gräset verkade signalera till mej med alla sina fingrar på en gång, skarorna av stjärnor verkade buga sej för att bli förstådda. Solen skulle få mej att se den om den steg upp tusen gånger. Universums upprepningar uppträdde till den enerverande rytmen hos en besvärjelse, och jag började se en idé.

December 20, 2017

IV. Sagolandets etik (22)

För det första fann jag att hela den moderna världen uttryckte vetenskaplig ödestro, sa att allting är som det alltid måste ha varit och utvecklats utan fel allt ifrån begynnelsen. Trädets blad är gröna för att de aldrig kunde ha varit något annat.

Nå, sagofilosofen är glad att bladet är grönt just för att det kunde ha varit rosenrött. Han känner det som om det hade blivit grönt ett ögonblick innan han tittade på det. Han är nöjd med att snön är vit av den strikt förnuftiga orsaken att den kunde ha varit svart. Varje färg har i sej en djärv kvalitet som från ett val; trädgårdsrosornas rödhet är inte bara bestämd utan dramatisk, lik plötsligt utgjutet blod. Han upplever att någonting har blivit GJORT.

Men 1800-talets stora determinister var starkt emot denna urkänsla av att något hade hänt ett ögonblick innan. Faktum är att det enligt dem aldrig verkligen hänt något sedan världens begynnelse. Ingenting hade någonsin inträffat sedan själva existensen inträffat, och de var inte särskilt säkra ens på när den hade inträffat.

December 9, 2017

IV. Sagolandets etik (21)

Nå, jag lämnade sagoböckerna på barnkammargolvet, och jag har inte funnit några lika förnuftiga böcker sedan dess. Jag lämnade traditionens och demokratins barnskötarväktare, och jag har inte funnit någon modern människotyp som är lika sunt radikal eller lika sunt konservativ. Men det som är viktigt att kommentera är detta: att när jag först gick ut i den moderna världens mentala atmosfär, fann jag att den moderna världen stod i tydlig opposition till min barnsköterska och mina sagoböcker på två punkter. Det har tagit mej lång tid att komma på att den moderna världen har fel och min barnsköterska rätt. Det verkligt konstiga var detta: att modernt tänkande motsatte sej denna min barndoms basala trosbekännelses två mest essentiella doktriner.

Jag har förklarat att sagorna grundlade två övertygelser djupt inne i mej: först, att denna värld är en vild och förbluffande plats, som kunde ha varit helt annorlunda, men som är helt ljuvlig; för det andra, att inför denna vildhet och ljuvlighet bör man kunna vara återhållsam och underkasta sej de underligaste gränsdragningar från en så underlig godhet. Men jag fann hela den moderna världen rusa som en tidvattenvåg mot båda dessa mina inställningar, och chocken från den kollisionen skapade två plötsliga och spontana känslor som jag haft ända sedan dess och som, grova som de var, sedan har hårdnat till övertygelser.

December 4, 2017

IV. Sagolandets etik (20)

Esteterna uppnådde språkets sista förryckta gränser i sin lovprisning av lovvärda ting. Tistelfjun fick dem att gråta, en borstad skalbagge fick dem på knä. Men deras känslor imponerade aldrig på mej för ett enda ögonblick, av det skälet att det aldrig föll dem in att betala för sitt nöje med någon sorts symbolisk uppoffring.

Människan (kände jag) borde fasta fyrtio dagar för att få höra en koltrast sjunga. Människan borde gå genom eld för att hitta en gullviva. Ändå kunde dessa skönhetsdyrkare inte ens hålla sej nyktra för att få höra en koltrast. De kunde inte gå igenom ett vanligt kristet äktenskap i gengäld för att de fått se en gullviva.

Förvisso borde man betala för extraordinär glädje genom ordinär moral. Oscar Wilde sa att solnedgångar inte värderades eftersom vi inte kan betala för solnedgångar. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan betala för dem genom att inte vara Oscar Wilde. 

December 3, 2017

IV. Sagolandets etik (19)

Av detta skäl (vi kan kalla det gudmoderfens filosofi) skulle jag aldrig kunna ansluta mej till min tids unga män när det gäller att känna vad de kallar den allmänna känslan av REVOLUTION. Jag skulle, låt oss hoppas det, ha stått emot alla regler som var onda, och i ett annat kapitel ska jag behandla dem och deras definition. Men jag kände mej inte böjd att stå emot någon regel bara för att den var mystisk. Egendomar erhålls ibland genom idiotiska former - brytandet av en käpp eller erläggandet av ett pepparkorn. Jag var villig att erhålla himmelens och jordens enorma egendom genom vilken sådan feodal fantasi som helst. Det kunde knappast vara vildare än det faktum att jag tilläts erhålla den alls. 

På detta stadium ger jag bara ett etiskt exempel för att visa min mening. Jag kunde aldrig stämma in i det bland det uppväxande släktet så vanliga muttret mot monogami, eftersom ingen restriktion av könslivet verkade lika udda och oväntat som könslivet i sej självt. Att likt Endymion tillåtas älska månen och sedan klaga över att Jupiter höll sina egna månar i ett harem tycktes mej (som uppfötts på sagor lika den om Endymion) som ett vulgärt antiklimax. Att hålla sej till en kvinna är ett billigt pris för att så mycket som se en kvinna. Att klaga över att jag bara kunde gifta mej en gång var som att klaga över att jag bara hade blivit född en gång. Det var ojämförligt med den fruktansvärda upphetsning man talade om. Det visade inte en upptrissad känslighet för sex, utan en märklig okänslighet. En människa som klagar över att han inte kan gå in i Eden genom fem portar på en gång är en idiot. Polygami är en avsaknad av sexuellt förverkligande, det är som en människa som plockar fem päron i ren tankspriddhet. 

November 17, 2017

IV. Sagolandets etik (18)

Kom bara ihåg att skörhet inte är samma sak som förgänglighet. Slå sönder ett glas, och det håller inte ett ögonblick; låt helt enkelt bli att ha sönder det, och det håller i tusen år. Sådan, verkar det, var människans glädje, vare sej det var i sagolandet eller på jorden. Lyckan berodde på att inte göra något som man varje ögonblick kunde göra och som det oftast inte var uppenbart varför man inte skulle göra.

Nå, poängen här är att detta i mina ögon inte verkade orättfärdigt. Om mjölnarens tredje son sa till fen: "Förklara varför jag inte får stå på huvudet i sagopalatset", skulle den andra helt rättmätigt kunna svara: "Ja, i så fall vill du kanske förklara sagopalatset?" Om Askungen säger: "Hur kommer det sej att jag måste lämna balen klockan tolv?" kunde hennes gudmor svara: "Hur kommer det sig att du får vara där till klockan tolv?" Om jag till någon testamenterar tio talande elefanter och hundra bevingade hästar, kan han inte klaga om förhållandena har drag av gåvans lätta excentricitet. Han får inte titta en bevingad häst i munnen.

Och det tycktes mej att själva existensen var ett så excentriskt arv att jag inte kunde klaga på att jag inte förstod visionens gränser - när jag inte förstod den vision de begränsade. Ramen var inte konstigare än tavlan. Förbudet kunde mycket väl vara lika vilt som visionen; det kunde vara lika häpnadsväckande som solen, lika gäckande som vattnen, lika fantastiskt och fruktansvärt som de upptornande träden.

October 30, 2017

IV. Sagolandets etik (17)

Detta är sagornas grundton, och den är förvisso inte laglöshet eller ens frihet, även om människor som lever under ett ont modernt tyranni kan anse den jämförelsevis fri. Människor i ett fängelse kan tycka att en tidningsredaktion verkar fri, men ett närmare studium kommer att visa att både älvor och journalister är slavar under plikten.

Sagans fegudmödrar verkar åtminstone lika strikta som andra gudmödrar. Askungen fick en vagn från Underlandet och en kusk från ingenstans, men hon fick ett bud - som kan ha kommit från Brixton - om att hon måste vara tillbaka klockan tolv. Dessutom hade hon en glassko, och det kan inte vara ett sammanträffande att glas är ett så vanligt material i folklore. Den ena prinsessan lever i ett glasslott, den andra på ett glasberg, den ena ser allting i en spegel; de skulle allesammans kunna leva i glashus om de inte ska kasta sten. För detta tunna glitter av glas överallt är ett uttryck för det faktum att lyckan är klar men skör, lik det material som enklast slås sönder av pigan eller katten.

Och även denna sagokänsla sjönk in i mej och blev min känsla gentemot hela världen. Jag kände och känner att livet självt är lika strålande som diamanten, men lika skört som fönsterglaset. Och när himlarna jämfördes med den fruktansvärda kristallen kan jag minnas hur jag skälvde. Jag var rädd att Gud skulle tappa kosmos med en krasch.

October 22, 2017

IV. Sagolandets etik (16)

I sin utsökta och inträngande älvpoesi beskriver William Butler Yeats älvorna som laglösa; de dyker ner i oskyldig anarki på luftens otämjda hästar - de "rider på ovårdade tidvattens krön, och dansar på bergen som en flamma."

Det är en förfärlig sak att säga att Yeats inte förstår sagolandet. Men jag säger det. Han är en ironisk irländare, full av intellektuella reaktioner. Han är inte dum nog att förstå sagolandet. Älvor föredrar tölpaktiga typer som jag, mänskor som gapar och skrattar och gör som man säger åt dem.

Yeats läser in sitt eget folks rättfärdiga uppror i sagolandet. Men Irlands laglöshet är en kristen laglöshet, grundad på förnuft och rättvisa. Den revolutionäre irländaren gör uppror mot något han förstår blott alltför väl - men sagolandets sanne medborgare lyder något han inte förstår alls.

I sagan kan en ofattbar lycka bero på ett ofattbart förhållande. En ask öppnas, och allt ont flyger ut. Ett ord glöms bort, och städer läggs i ruiner. En lampa tänds, och kärleken far sin kos. En blomma plockas, och människoliv förverkas. Ett äpple äts, och hoppet försvinner.

September 22, 2017

IV. Sagolandets etik (15)

Och där fanns alltså dessa två primära känslor, oförsvarliga och odiskutabla. Världen var en chock, men den var inte enbart chockerande; tillvaron var en överraskning, men den var en glad överraskning. Faktum är att alla mina grundläggande åsikter uttrycktes perfekt i en gåta som fastnade i min hjärna alltifrån pojkåren. Frågan var: "Vad sa den första grodan?" Och svaret var: "Gud, du fick mej att hoppa till!" Detta säger i korthet allt jag försöker säga. Gud fick grodan att hoppa, men grodor gillar att hoppa. Och när dessa saker är i ordning uppträder den andra stora principen i sagolandets filosofi.

Vem än som helt enkelt läser bröderna Grimms sagor eller Andrew Langs fina samlingar kan se vad jag menar. För pedanteriets tillfredsställelse kommer jag att kalla Doktrinen om den Villkorliga Glädjen. Touchstone talade om den myckna dygden i ett "om" - och enligt älvetiken ligger all dygd i ett "om". Poängen i ett yttrande av en älva är alltid "Du får leva i ett palats av guld och safirer om du inte säger ordet 'ko'", eller "Du kan leva lyckligt med kungens dotter, om du inte visar henne en lök." Visionen hänger alltid på ett veto. Alla de dimmiga och kolossala ting som medges beror på en liten sak som undanhålls. Alla de vilda och virvlande ting som släpps lös beror på ett ting som är förbjudet.

August 19, 2017

IV. Sagolandets etik (14)

Men trots att vi (likt mannen utan minne i romanen) vandrar längs gatorna med ett slags halvmedveten beundran, är det fortfarande fråga om beundran. Det är beundran på engelska och inte bara beundran på latin. Förundran har en positiv beståndsdel av lovprisning. Detta är nästa milsten som definitivt måste märkas ut på vår väg genom sagolandet.

I nästa kapitel ska jag tala om optimister och pessimister beträffande deras intellektuella aspekt, så långt som de har någon. Här försöker jag bara beskriva de enorma känslor som inte kan beskrivas. Och den starkaste känslan var att livet var lika dyrbart som det var förbryllande. Det var en extas eftersom det var ett äventyr; det var ett äventyr eftersom det var en möjlighet. Sagornas godhet påverkades inte av det faktum att det kunde finnas fler drakar än prinsessor - det var gott att vara i en saga.

Provet på all lycka är tacksamhet, och jag kände mej tacksam, trots att jag knappast visste mot vem. Barn i England är tacksamma när tomten lägger leksaker eller sötsaker i deras strumpor. Kunde inte jag vara tacksam mot tomten när han stoppade in två underbara ben som gåva i mina strumpor? Vi tackar människor för födelsedagspresenter i form av cigarrer eller tofflor. Kan jag inte tacka någon för födelsedagspresenten födelsen?

August 13, 2017

IV. Sagolandets etik (13)

Denna elementära förundran är emellertid inte blott och bart en föreställning härledd från sagorna; tvärtom är hela glöden i sagorna härledd från den. Precis som vi alla tycker om kärlekshistorier för att det finns en könsdrift, tycker vi om förbluffande berättelser för att de vidrör själva nerven hos den antika förvåningsinstinkten.

Detta bevisas av det faktum att vi som mycket små barn inte behöver sagor - vi behöver bara berättelser. Själva livet är intressant nog. En sjuåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr och såg en drake. Men en treåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr. Pojkar gillar äventyrsberättelser, men småbarn gillar realistiska berättelser - eftersom de finner dem äventyrliga. Faktum är att en bebis är ungefär den enda person jag kan tänka mej som skulle kunna höra en modern realistisk roman utan att bli uttråkad.

Detta bevisar att även barnkammarberättelser bara är en återgivning av ett nästan prematurt språng av nyfikenhet och förvåning. Dessa berättelser säger oss att äpplen var gyllene bara för att återuppfräscha den glömda stund när vi fann att de var gröna. De får älvarna att strömma av vin bara för att få oss att för en enda vild minut komma ihåg att de strömmar av vatten.

Jag har sagt att detta är helt förnuftigt och t.o.m. agnostiskt. Och på denna punkt är jag verkligen helt för den högre agnosticismen; dess bättre namn är okunnighet. Vi har alla läst i vetenskaplig litteratur, och, förvisso, i äventyrsberättelser, historien om mannen som glömde sitt namn. Denne man vandrar omkring på gatorna och kan se och uppskatta allting; han kan bara inte komma ihåg vem han är. Nå, varje människa är mannen i den berättelsen. Varje människa har glömt vem hon är.

Vi kan förstå kosmos, men aldrig vårt ego; vårt själv är mer avlägset än någon stjärna. Du skall älska Herren din Gud, men du skall icke känna dig själv. Vi befinner oss alla i samma mentala kalamitet: vi har glömt våra namn. Vi har alla glömt vad vi egentligen är. Allt vi kallar sunt förnuft och rationalitet och pragmatism och positivism betyder bara att vi beträffande vissa döda nivåer av vårt liv glömmer att vi har glömt. Allt som vi kallar andlighet och konst och extas betyder bara att vi för ett fruktansvärt ögonblick kommer ihåg att vi glömmer.

June 5, 2017

IV. Sagolandets etik (12)

Jag förnekar fullständigt att detta är fantastiskt eller ens mystiskt. Vi kanske hamnar i någon sorts mysticism längre fram, men detta sagornas språk om saker och ting är helt rationellt och agnostiskt. Det är det enda sätt jag i ord kan uttrycka min klara och definitiva uppfattning att någonting är helt distinkt från något annat; att det inte finns någon logisk förbindelse mellan att flyga och att lägga ägg. Det är den person som talar om "en lag" som han aldrig sett som är mystikern. Nej, den vanlige vetenskapsmannen är en känslomänniska. Han är en känslomänniska i denna grundläggande bemärkelse att han sugs och sveps iväg av rena associationer. Han har så ofta sett fåglar flyga och lägga ägg att han känner det som om det måste finnas något drömmande, ömsint samband mellan de två idéerna, trots att det inte finns något.

En olycklig älskande kan vara oförmögen att skilja månen från en förlorad kärlek; på samma sätt är materialisten oförmögen att skilja månen från tidvattnet. I båda fallen saknas samband, förutom att man har sett dem tillsammans. En sentimental person kan fälla tårar vid doften av äppelblom för att den, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om sina pojkår. På samma sätt är materialistprofessorn (fast han döljer sina tårar) sentimental eftersom äppelblom, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om äpplen. Men den kalla rationalisten från sagolandet ser inte varför äppelträdet, abstrakt sett, inte skulle kunna bära rosenröda tulpaner; i hans land gör det så ibland.  

April 15, 2017

IV. Sagolandets etik (11)

I sagolandet undviker vi ordet "lag", men i vetenskapens land är de egendomligt förtjusta i det. Därför kommer de att kalla något intressant antagande om hur glömda folk uttalade alfabetet för "Grimms lag". Men Grimms lag är mycket mindre intellektuell än Grimms sagor. Sagorna är i vilket fall säkerligen sagor, medan lagen inte är en lag.

En lag innebär att vi vet generaliseringens och lagens natur, inte bara att vi har noterat några av effekterna. Om det finns en lag som säger att ficktjuvar ska i fängelse, innebär det att det finns en tänkbar själslig förbindelse mellan fängelsets ide och ficktjuveriets ide. Och vi vet vilken iden är. Vi kan säga att vi tar friheten från en människa som tar sej friheter.

Men vi kan inte säga varför ett ägg kan förvandlas till en kyckling mer än vi kan säga varför en björn kan förvandlas till en sagoprins. Som ideer är ägget och kycklingen längre från varandra än björnen och prinsen, för inget ägg påminner i sej självt om en kyckling, medan somliga prinsar verkligen påminner om björnar. Förutsatt alltså att vissa förvandlingar äger rum, är det grundläggande att vi ska betrakta dem på sagornas filosofiska sätt, inte på vetenskapens och "naturlagarnas" ofilosofiska sätt.

När vi blir tillfrågade om varför ägg blir fåglar eller varför frukter faller på hösten, måste vi svara exakt som fen och gudmodern skulle svara om Askungen frågade henne varför möss förvandlades till hästar eller varför hennes kläder föll av henne klockan 12. Vi måste svara att det är MAGI.

Det är inte en "lag", för vi förstår inte dess generella formel. Det är inte en nödvändighet, för även om vi i praktiken kan räkna med att det händer, har vi ingen rätt att säga att det alltid måste hända. Det är ingen argument för oföränderliga lagar (som Huxley föreställde sej), att vi räknar med tingens vanliga förlopp. Vi räknar inte med det, vi slår vad om det. Vi riskerar den avlägsna möjligheten av ett mirakel liksom vi riskerar möjligheten av en förgiftad pannkaka eller en världsförstörande komet. Vi lämnar den ur räkningen, inte för att den är ett mirakel och därför en omöjlighet, utan för att den är ett mirakel och därför ett undantag.

Alla begrepp som används i naturvetenskapsböcker, "lag", "nödvändighet", "ordning", "tendens" o.s.v. är verkligt ointellektuella, eftersom de antar en inre syntes som vi inte äger. De enda ord som verkligen tillfredsställt mej som beskrivning av naturen är de begrepp som används i sagoböckerna: "trolldom", "magi" eller "förhäxning", De uttrycker verklighetens godtycklighet och mysterium. Ett träd bär frukt eftersom det är ett magiskt träd. Vatten strömmar utför bergen eftersom det är förhäxat. Solen skiner för att den är förtrollad.

January 1, 2017

IV. Sagolandets etik (10)

Häri ligger den märkliga perfektionen av stämning och sanning i barnkammarberättelserna. Vetenskapsmannen säger: "Hugg av grenen, och äpplet kommer att falla", men han säger det lugnt, som om den ena idén verkligen ledde till den andra. Sagornas fe säger: "Blås i hornet, och trollets borg kommer att falla", men hon säger det inte som om det vore något hos vilket effekten självklart kommer av orsaken. Utan tvekan har hon givit detta råd till många hjältar, och sett många borgar falla, men hon förlorar varken sin förundran eller sitt förnuft. Hon snurrar inte sitt huvud tills det föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett horn och ett fallande torn.

Men naturvetenskapsmännen snurrar på sina huvuden, tills de föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett äpple som lämnar ett träd och ett äpple som når marken. De talar verkligen som om de inte bara hade funnit en uppsättning underbara fakta, utan en sanning som förbinder dessa fakta. De talar som om den fysiska förbindelsen mellan två underliga föremål också förband dem filosofiskt sett. De känner att eftersom en obegriplig sak ständigt följer en annan obegriplig sak, så måste de två på något sätt bilda en begriplig sak tillsammans. Två svarta gåtor ger ett klart svar.