IV. Sagolandets etik (7)

Den tidigaste av dessa grundläggande övertygelser hade ett starkt samband med denna del av folklig tradition. Och utan ovanstående förklaring rörande tradition och demokrati skulle jag knappast kunna klargöra min andliga erfarenhet. Som det nu är vet jag ändå inte om jag kan klargöra den, men jag tänker försöka.

Min första och sista filosofi, den jag tror på med orubblig säkerhet, lärde jag mej i barnkammaren. Som regel lärde jag mej den av en barnsköterska, det vill säga av den högtidliga och av stjärnorna utnämnda prästinnan för både demokrati och tradition. Vad jag trodde mest på då, och vad jag tror mest på nu, är det som kallas sagor. De tycks mej vara det enda fullkomligt förnuftiga. De är inte fantasier: jämförda med dem är både religion och rationalism abnorma, fast religionen är abnormt riktig och rationalismen abnormt felaktig. Sagolandet är ingenting annat än sunda förnuftets soliga land. Det är inte jorden som dömer himlen, utan himlen som dömer jorden; så för mej åtminstone var det inte jorden som kritiserade sagolandet utan sagolandet som kritiserade jorden. Jag kände till den förtrollade bönstjälken innan jag ätit bönor och jag var säker på att gubben i månen existerade innan jag var säker på att månen gjorde det.

Detta stämde med all folklig tradition. Moderna mindre poeter är naturalister och talar om busken eller bäcken, men den gamla epikens och de gamla fablernas sångare var övernaturalister och talade om buskens och bäckens gudar. Detta är vad de moderna menar när de säger att antikens människor inte "uppskattade Naturen", för att de sa att Naturen är gudomlig. Gamla barnsköterskor berättar inte för barnen om gräset, utan om älvorna som dansar på gräset, och de gamla grekerna kunde inte se träden för dryader.

IV. Sagolandets etik (6)

Nu måste jag sätta samman ett generellt ställningstagande, och jag kan inte påstå att jag har någon större vana av att göra det. Jag tänker därför göra det genom att efter varandra skriva ner de tre eller fyra grundläggande idéer som jag själv har funnit, ungefär i samma ordning som jag fann dem. Sedan ska jag göra en grov syntes av dessa idéer, summera min personliga filosofi eller naturliga religion; därpå ska jag beskriva min förbluffande upptäckt, att alltihop redan hade upptäckts. Det hade upptäckts av kristendomen.