IV. Sagolandets etik (9)

Men här sysslar jag inte med någon av de enskilda statuterna i sagolandet, utan med själva andan i dess lag, som jag lärde mej innan jag kunde tala och ska behålla när jag inte kan skriva. Jag sysslar med ett visst sätt att se på livet som skapades i mej genom sagorna, men som sedan i all ödmjukhet bekräftats genom rena fakta.

Det kan formuleras på följande sätt: Det finns vissa sekvenser eller utvecklingskedjor (fall där en sak följer en annan) som i ordets verkliga mening är förnuftiga. De är, i ordets sanna bemärkelse, nödvändiga. Sådana samband är matematiska och rent logiska. Vi i sagolandet (som är de mest förnuftiga av alla varelser) medger detta förnuft och denna nödvändighet.

T.ex.: om de äldre systrarna är äldre än Askungen, så är det (i en järnhård, fruktansvärd mening) absolut nödvändigt att Askungen är yngre än dem. Det finns inget sätt att komma ifrån det, Haeckel må tala så mycket om faktafatalism som han önskar: det måste verkligen vara så. Om Jack är en mjölnares son, så är en mjölnare Jacks förälder. Det kalla förnuftet dekreterar detta från sin upphöjda tron, och vi i sagolandet underordnar oss det. Om de tre bröderna alla rider hästar, så har vi sex varelser och arton ben inblandade - det är verklig rationalism, och sagolandet är fullt av det.

Men när jag lyfte mitt huvud över älvornas häck och började notera den naturliga världen, iakttog jag något mycket märkvärdigt. Jag observerade att lärda personer i glasögon talade om de verkliga ting som inträffade - gryningen och döden o.s.v. - som om dessa vore rationella och oundvikliga. De talade som om det faktum att träd bär frukt vore precis lika nödvändigt som det faktum att två träd och ett träd blir tre träd. Men det är det inte. Det är en enorm skillnad däremellan, visad genom sagolandets test, som är ett test av fantasin. Du kan inte ens föreställa dej att två och ett inte blir tre. Men du kan lätt föreställa dej träd som inte bär frukt; du kan föreställa dej att de bär gyllene stearinljus eller tigrar hängande i svansen.

Dessa män i glasögon talade mycket om en man vid namn Newton, som träffades av ett äpple, och som upptäckte en lag. Men de kunde inte förmås att inse distinktionen mellan en sann lag, en förnuftets lag, och rena fakta om fallande äpplen. Om ett äpple träffade Newtons näsa, träffade Newtons näsa äpplet. Det är en verklig nödvändighet, eftersom vi inte kan tänka oss det ena inträffa utan det andra. Men vi kan  mycket väl föreställa oss att äpplet inte träffade hans näsa; vi kan fantisera om att det ivrigt flög omkring genom luften för att träffa någon annan näsa som det tyckte ännu sämre om. Vi har alltid i våra sagor behållit denna skarpa distinktion mellan vetenskapen om logiska relationer, där det verkligen finns lagar, och vetenskapen om fysiska fakta, där det inte finns några lagar, bara galna upprepningar. Vi tror på kroppsliga mirakler, men inte på logiska omöjligheter. Vi tror att en bönstjälk klättrade upp till himmelen, men det förändrar inte alls våra övertygelser beträffande den filosofiska frågan om hur många bönor som tillsammans blir fem.

IV. Sagolandets etik (8)

Men här vill jag ta upp den etik och den filosofi som fötts upp på sagor. Om jag beskreve dem i detalj skulle jag kunna notera många ädla och sunda principer som härstammar från dem.

Vi har t.ex. den lektion i ridderlighet som Jack och bönstjälken ger oss - att jättar bör dödas bara för att de är jättelika. Detta är ett manligt uppror emot högfärden som sådan. Ty rebellen är äldre än alla kungadömen, och jakobinen är mer traditionell än jakobiten.

Sedan har vi lärdomen i Askungen, vilken är densamma som i Magnificat: exaltavit humiles. Vidare den storslagna lärdomen från Skönheten och odjuret, att något måste älskas innan det är älskansvärt. Eller den fruktansvärda allegorin i Törnrosa, som berättar om hur mänskobarnet välsignades med alla födelsedagsgåvor, men förbannades med döden - och om hur döden också kanske kan mildras till sömn.

IV. Sagolandets etik (7)

Den tidigaste av dessa grundläggande övertygelser hade ett starkt samband med denna del av folklig tradition. Och utan ovanstående förklaring rörande tradition och demokrati skulle jag knappast kunna klargöra min andliga erfarenhet. Som det nu är vet jag ändå inte om jag kan klargöra den, men jag tänker försöka.

Min första och sista filosofi, den jag tror på med orubblig säkerhet, lärde jag mej i barnkammaren. Som regel lärde jag mej den av en barnsköterska, det vill säga av den högtidliga och av stjärnorna utnämnda prästinnan för både demokrati och tradition. Vad jag trodde mest på då, och vad jag tror mest på nu, är det som kallas sagor. De tycks mej vara det enda fullkomligt förnuftiga. De är inte fantasier: jämförda med dem är både religion och rationalism abnorma, fast religionen är abnormt riktig och rationalismen abnormt felaktig. Sagolandet är ingenting annat än sunda förnuftets soliga land. Det är inte jorden som dömer himlen, utan himlen som dömer jorden; så för mej åtminstone var det inte jorden som kritiserade sagolandet utan sagolandet som kritiserade jorden. Jag kände till den förtrollade bönstjälken innan jag ätit bönor och jag var säker på att gubben i månen existerade innan jag var säker på att månen gjorde det.

Detta stämde med all folklig tradition. Moderna mindre poeter är naturalister och talar om busken eller bäcken, men den gamla epikens och de gamla fablernas sångare var övernaturalister och talade om buskens och bäckens gudar. Detta är vad de moderna menar när de säger att antikens människor inte "uppskattade Naturen", för att de sa att Naturen är gudomlig. Gamla barnsköterskor berättar inte för barnen om gräset, utan om älvorna som dansar på gräset, och de gamla grekerna kunde inte se träden för dryader.

IV. Sagolandets etik (6)

Nu måste jag sätta samman ett generellt ställningstagande, och jag kan inte påstå att jag har någon större vana av att göra det. Jag tänker därför göra det genom att efter varandra skriva ner de tre eller fyra grundläggande idéer som jag själv har funnit, ungefär i samma ordning som jag fann dem. Sedan ska jag göra en grov syntes av dessa idéer, summera min personliga filosofi eller naturliga religion; därpå ska jag beskriva min förbluffande upptäckt, att alltihop redan hade upptäckts. Det hade upptäckts av kristendomen.

IV. Sagolandets etik (5)

Jag måste därför allra först framhålla, att om jag är partisk så är det för demokratin och därmed traditionen. Innan vi kan börja med någon teori eller logik nöjer jag mej med att sätta upp denna personliga ekvation. Jag har alltid varit mer böjd att tro den hårt arbetande klassens massa, än att tro den speciella och besvärliga litterära klass jag själv tillhör. Jag föredrar till och med fördomarna och inbillningarna hos dem som ser livet inifrån framför de klaraste åsiktsdemonstrationer från dem som ser livet utifrån. Jag ska alltid sätta mer tilltro till den gamla hustruns fabler än till den gamla ungmöns fakta. Så länge en klokhet är en mammas klokhet kan den vara hur vild som helst.

IV. Sagolandets etik (4)

Men det finns en sak som jag alltifrån min ungdom varit oförmögen att förstå. Jag har aldrig kunnat förstå varifrån folk får idén att demokratin på något sätt stod i motsättning till traditionen. Det är väl uppenbart att traditionen bara är demokrati utsträckt i tiden. Det är att lyssna till ett konsensus av vanliga mänskliga röster istället för till någon isolerad eller godtycklig källa. Den som exempelvis citerar en tysk historiker mot den katolska kyrkans tradition, åberopar helt och hållet aristokratin. Han vädjar till en experts överlägsenhet mot massans fruktansvärda auktoritet.

Det är ganska lätt att se varför en legend behandlas, och bör behandlas, med större respekt än en historiebok. Legenden är i regel skapad av de människor i byn som är förnuftiga. Boken är i regel skriven av den människa i byn som är sinnesrubbad. De personer som gentemot traditionen hävdar att gångna tiders människor var okunniga kan hävda det på Carlton Club, tillsammans med påståendet att väljarna i slumkvarteren är okunniga. Det duger inte åt oss. Om vi fäster stort avseende vid vanliga människors gemensamma mening när det handlar om vardagliga angelägenheter, finns det ingen anledning till att vi skulle bortse från den när det gäller historia eller fabler.

Traditionen kan definieras som en utsträckt rösträtt. Traditionen innebär att man ger rösträtt åt den mest osynliga av alla klasser, våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar ge vika för den lilla, arroganta oligarki som består av dem som råkar vandra omkring på jorden just nu. Alla demokrater protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin härkomst; traditionen protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin hädanfärd. Demokratin lär oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår dräng; traditionen ber oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår far.

Jag kan i alla fall inte skilja åt de två idéerna demokrati och tradition; för mej är det uppenbart att de är samma idé. Vi ska ha de döda vid våra rådsbord. De gamla grekerna röstade med stenar; dessa ska rösta med gravstenar. Alltsammans är mycket regelrätt och officiellt, för de flesta gravstenar är, liksom de flesta röstsedlar, märkta med ett kors.

IV. Sagolandets etik (3)

Detta är demokratins första princip: att det väsentliga hos människorna är de saker de har gemensamt, inte vad de har var och en för sej. Och den andra principen är helt enkelt den här: att den politiska instinkten eller begäret är en av dessa saker som de har gemensammt.

Att bli förälskad är mer poetiskt än att börja skriva poesi. Den demokratiska tesen är att folkstyre (att hjälpa till att styra stammen) är något som påminner om en förälskelse och inte något som påminner om att börja skriva poesi. Det är inte analogt med att spela orgel i kyrkan, måla på pergament, upptäcka Nordpolen (denna försåtliga vana), göra "looping the loop", vara medlem av Kungliga Astronomiska Sällskapet och så vidare. För dessa saker vill vi inte att någon ska göra såvida denne inte gör det bra. Tvärtom är det något som är analogt med att skriva kärleksbrev eller snyta sej. Dessa saker vill vi att en människa ska göra själv även om hon gör det dåligt.

Jag diskuterar här inte för och emot dessa uppfattningar. Jag vet att en del modernister vill att deras hustrur ska väljas ut av vetenskapsmän, och snart kommer de (inte annat än jag kan förstå) att vilja bli snutna av sköterskor. Jag vill bara fastslå att mänskligheten verkligen erkänner dessa univerella mänskliga funktioner och att demokratin räknar regerandet till dessa funktioner.

Kort sagt: den demokratiska tron är den att de mest fruktansvärt viktiga sakerna måste anförtros åt gemene man - familjebildning, ungdomens fostran, statens lagar. Det är demokrati, och det har jag alltid trott på.

IV. Sagolandets etik (2)

Jag nämner detta exempel på en varaktig tro eftersom jag, nu när jag ska spåra roten till mina personliga spekulationer, tror att detta kan räknas som den enda positiva omständigheten. Jag uppfostrades som liberal och har alltid trott på demokrati, på den elementära liberala doktrinen om en självstyrande mänsklighet. Om någon finner frasen vag eller nött, kan jag bara göra ett ögonblicks uppehåll för att förklara att demokratins princip, som jag uppfattar den, kan delas upp i två påståenden.

Det första är detta: att de saker som är gemensamma för alla människor är viktigare än de saker som är speciella för några människor. Vanliga saker är mer värdefulla än extraordinära saker, nej, de är mer extraordinära. Människan är mer häpnadsväckande än människor, ja, underligare. Känslan av själva mänsklighetens mirakel borde alltid stå mer levande för oss än maktens, intellektets, konstens eller civilisationens underverk. En vanlig människa på två ben borde just som sådan uppfattas som något mer hjärtslitande än någon musik, något mer förvånande än någon karikatyr. Döden är mer tragisk än någonsin svältdöden. Att ha näsa är mer komiskt än att ha örnnäsa.

IV. Sagolandets etik (1)

När direktören förebrår springpojken hans idealism, säger han ofta så här: "Ja, ja, när man är ung har man dessa abstrakta ideal och dessa luftslott, men i medelåldern löses de upp som moln och man landar i en tro på praktisk politik, i att använda det maskineri man har och ta världen som den är." Så talade åtminstone de vördnadsbjudande filantropiska gamla männen, nu i sina hedrade gravar, till mej när jag var pojke.

Vad som verkligen hänt är raka motsatsen till vad de sa skulle hända. De sa att jag skulle förlora mina ideal och börja tro på de praktiska politikernas metoder. Nu har jag inte på minsta vis förlorat mina ideal, min tro på de grundläggande idealen är exakt vad den alltid var. Vad jag har förlorat är min gamla barnsliga tro på praktisk politik.

Jag är fortfarande lika intresserad som någonsin av slaget vid Harmageddon, men jag är inte alls så intresserad av de allmänna valen. Som liten kröp jag alltid upp i mammas knä så fort de nämndes. Nej, visionen är alltid påtaglig och pålitlig. Visionen är alltid ett faktum. Det är verkligheten som ofta är ett bedrägeri. Jag tror lika mycket på liberalismen som någonsin, ja, mer än någonsin. Men det fanns en rosenskimrande tid av oskuld då jag trodde på liberaler.