Search This Blog

June 15, 2015

III. Tankens självmord (9)

Det är sant att en människa (en korkad människa) skulle kunna göra förändringen i sej själv till sitt objekt eller sitt ideal. Men som ideal blir förändringen själv oföränderlig. Om en förändringsdyrkare vill bedöma sina egna framsteg, måste han vara strikt lojal mot förändringens ideal, han får inte börja flörta glatt med monotonins ideal. Framåtskridantet själv kan inte skrida framåt.

Det är i förbigående anmärkningsvärt, att när Tennyson, på ett vilt men ganska svagt sätt, välkomnade iden om oändlig förändring i samhällslivet, valde han instinktivt en metafor som antyder inspärrad leda. Han skrev: "Låt hela världen för evigt rotera nerför förändringens klingande bana." Han trodde att förändringen själv är en oföränderlig bana, och det är den. Förändring är ungefär den trängsta och hårdaste bana en människa kan hamna i.

Huvudpoängen här är emellertid att denna ide om grundläggande förändring av normen är en av de saker som omöjliggör tänkande kring det förgångna eller kring framtiden. Teorin om fullständiga förändringar av normer i mänsklighetens historia berövar oss inte bara nöjet att hedra våra förfäder - det berövar oss till och med det mer moderna och aristokratiska nöjet att förakta dem.

June 5, 2015

III. Tankens självmord (8)

Sedan finns det den motsatta attacken mot tänkandet, den som H G Wells driver när han insisterar på att varje enskilt ting är "unikt" och att det inte finns några kategorier alls. Detta är också enbart destruktivt. Tänkande innebär att sammanbinda saker och upphör om de inte kan bindas samman. Det behöver väl knappast sägas att denna skepticism som förbjuder tänkande också med nödvändighet förbjuder tal; en människa kan inte öppna munnen utan att motsäga denna lära. Så när H G Wells säger (som han gjorde någonstans), att "alla stolar är helt olika", yttrar han inte bara en felaktighet utan en direkt motsägelse. Om alla stolar vore helt olika, skulle man inte kunna kalla dem "alla stolar".

Besläktade med dessa läror är den falska teorin om framåtskridande, som påstår att vi ska ändra provet istället för att försöka klara det. Man kan t.ex. ofta höra sägas att "vad som är rätt under en epok är orätt under en annan." Detta är fullständigt rationellt, om det betyder att det finns ett fixerat mål, och att vissa metoder leder dit under vissa tider och inte under andra. Om kvinnor t.ex. vill vara eleganta, kan det hända att målet under en viss tidsålder uppnås genom att bli fetare och under en annan tidsålder genom att bli smalare. Men man kan inte säga att de närmar sej målet genom att sluta vilja vara eleganta och börja önska sej att vara rektangulära. Om själva normen ändras, hur kan det då finnas förbättringar, som ju förutsätter en norm?

Nietzsche kom med den meningslösa idén att mäniskor en gång sökt det vi nu kallar ont som något gott - men om det var så skulle vi inte kunna tala om att överträffa dem eller att inte nå upp till deras standard. Hur ska du kunna hinna ifatt Jones om du går åt andra hållet? Man kan inte diskutera huruvida ett folk lyckats mer att vara olyckligt än ett annat folk lyckats varar lyckligt. Det skulle vara som att diskutera huruvida Milton var mer puritansk än en gris är fet.