III. Tankens självmord (7)

För att detta inte ska kallas lösa påståenden är den kanske önskvärt, om än tråkigt, att snabbt gå igenom de viktigaste moderna tankesätt som har just denna effekt att hejda själva tänkandet. Materialismen och åsikten att allt är en individuell illusion har en viss effekt av det slaget; för om sinnet är mekaniskt kan tänkandet inte vara särskilt spännande, och om kosmos är overkligt finns det ingenting där att tänka på. Men i dessa fall är effekten indirekt och tvivelaktig. I några fall är den däremot direkt och klar, särskilt vad gäller så kallad evolution.

Evolutionism är ett bra exempel på den moderna intelligens som, om den förstör någonting, förstör sej själv. Evolutionism är antingen en oskyldig vetenskaplig beskrivning av hur vissa jordiska ting blev till, eller, om den är någonting mer än detta, en attack på tanken själv. Om evolutionismen undergräver något, undergräver den rationalismen, inte religionen. Om evolutionismen helt enkelt betyder att ett positivt fenomen, apan, mycket långsamt förändrades till ett positivt fenomen, människan, då är denna lära ofarlig även för den mest ortodoxe, för en personlig Gud skulle lika väl kunnat skapa tingen långsamt som hastigt, särskilt om han, som de kristnas Gud, är utanför tiden. Men om den menar något mer, menar den att det inte finns något sådant som en apa att förändra, och inte något sådant som en människa som den kan förändras till. Det betyder då att det inte finns något sådant ting som ett ting. I bästa fall finns det bara ett ting, och det är en ständig växling av allting och vad som helst.

Detta är en attack, inte mot tron, utan mot våra sinnen; man kan inte tänka om det inte finns något att tänka på. Man kan inte tänka, om man inte är skild från det man tänker på. Descartes sa: "Jag tänker, alltså är jag till." Den filosofiska evolutionisten vänder på och negerar epigrammet. Han säger: "Jag är inte till och därför kan jag inte tänka."

III. Tankens självmord (6)

Precis som en generation skulle kunna hindra uppkomsten av nästa generation, genom att mangrant gå i kloster eller hoppa i sjön, så kan också en uppsättning tänkare i viss grad hindra vidare tänkande genom att lära nästa generation att det inte finns någon giltighet i någon mänsklig tanke. Det är lönlöst att alltid tala om förnuft och tro som två alternativ. Förnuftet själv är en trossak. Det är en troshandling att hävda att våra tankar alls har någon relation till verkligheten.

Om man är en ren skeptiker måste man förr eller senare ställa sej frågan: "Varför skulle någonting stämma över huvud taget - t.o.m. obeservation och deduktion? Varför skulle inte god logik kunna vara lika missledande som dålig logik? De är ju båda rörelser i en förvirrad apas hjärna?" Den unge skeptikern säger: "Jag har rätt att tänka själv." Men den gamle skeptikern, den fullkomlige skeptikern, säger: "Jag har ingen rätt att tänka själv. Jag har ingen rätt att tänka alls."

Det finns en tanke som förhindrar tanken. Den är den enda tanke som borde förhindras. Den är det yttersta onda, som all religiös auktoritet riktas mot.

Detta onda uppenbarar sej endast i slutet av dekadenta epoker som vår, och H G Wells har redan rest dess förödande banér: han har skrivit ett läckert stycke skepticism vid namn "Tvivel på instrumentet." I detta ifrågasätter han hjärnan själv och försöker eliminera all realitet från alla sina egna tidigare, nuvarande och framtida påståenden.

Men det var denna framtida förödelse som alla religionens militära system ville förhindra. Trosbekännelserna och korstågen, hierarkierna och de fruktansvärda förföljelserna organiserades inte, som det helt okunnigt påstås, för att trycka ner förnuftet. De organiserades för det svåra försvaret av förnuftet.

Människan visste av blind instinkt, att om allt en gång vilt skulle få ifrågasättas, kunde förnuftet komma att ifrågasättas allra först. Prästernas auktoritet att meddela syndaförlåtelse, påvarnas auktoritet att definiera auktoriteteten, till och med inkvisitorernas auktoritet att terrorisera: allt detta var bara mörka bålverk som restes för att skydda en central auktoritet, mer opåvisbar och mer övernaturlig än alla andra: människans auktoritet att tänka.

Vi vet nu att det är så, vi har ingen ursäkt för att inte veta det. För vi kan höra skepticismen bryta igenom de gamla auktoriteternas ring, och på samma gång kan vi se förnuftet vackla på sin tron.

När religionen försvinner, försvinner förnuftet. För båda är av samma primära och auktoritativa sort. De är båda bevismetoder som själva inte kan bevisas. Och genom att förstöra idén om gudomlig auktoritet, har vi till stor del förstört iden om den mänskliga auktoritet med vars hjälp vi kan utföra en lång division. Men ett långt och utdraget ryck har vi försökt slita mitran av kyrkoledaren, och hans huvud har följt med.

III. Tankens självmord (5)

De visa kan - sägs det ofta - inte se något svar på religionens gåta. Men felet med de visa är inte att de inte kan se svaret, utan att de inte ens kan se gåtan. De är lika barn som är för dumma för att kunna se något paradoxalt i det skämtsamma påståendet att en dörr inte är en dörr. 

De moderna fritänkarna talar t.ex. om auktoritet i religionen inte bara som om det inte funnes något förnuft i den, utan också som om det aldrig funnits något skäl för den. Långt ifrån att se dess filosofiska grund, kan de inte ens se dess historiska orsak. 

Religiös auktoritet har utan tvekan ofta varit förtryckande och oresonlig, liksom varje lagsystem (och särskilt vårt nuvarande) har varit känslolöst och full av grym likgiltighet. Det är rationellt att attackera polisen, nej, det är ärorikt! Men de som nu kritiserar den religiösa auktoriteten påminner om människor som skulle attackera polisen utan att någonsin ha hört talas om tjuvar. 

För det finns en stor och verklig fara som hotar människornas sinnen, en fara lika påtaglig som risken för inbrott. Och det var mot denna fara som den religiösa auktoriteten, med rätt eller orätt, restes som en barriär. Och mot denna fara måste förvisso något resas som barriär, om vårt släkte ska undgå förstörelse. Den faran är att det mänskliga intellektet är fritt att förstöra sej själv.