III. Tankens självmord (4)

I vilket gathörn som helst kan vi möta en människa som ger ifrån sej det desperata och hädiska påståendet att hon kanske har fel. Varje dag kan man stöta ihop med någon som säger att det naturligtvis kan hända att hans åsikt inte är den rätta. Men naturligtvis måste hans åsikt vara den rätta. Annars är det inte hans åsikt.

Vi är på väg att producera en människoart som mentalt är för blygsam för att tro på multiplikationstabellen. Vi löper fara att möta filosofer som betvivlar tyngdlagen för att de tror att de själva fantiserat ihop den.

Gamla tiders bespottare var för stolta för att låta sej övertygas, men dessa är för ödmjuka för att låta sej övertygas. De ödmjuka ska ärva jorden; men de moderna skeptikerna är för ödmjuka för att ens göra anspråk på arvet. Och det är precis denna intellektuella hjälplöshet som är vårt andra problem.

Det förra kapitlet rörde sej endast om en rent faktisk observation: att när människan löper fara att bli morbid kommer faran snarare från förnuftet än från fantasin. Det var inte meningen att attackera förnuftets auktoritet, snarare var den djupaste avsikten att försvara den. För den behöver försvaras. Hela den moderna världen strider mot förnuftet och tornet vacklar redan.

III. Tankens självmord (3)

Men ett ännu mer markant fall än detta med barmhärtigheten och sanningen har vi i den snedvridna ödmjukheten. Vi ska här endast beröra en sida av ödmjukheten. Ödmjukheten avsåg i stort sett bara att sätta en hämsko på människans arrogans och aptit. Hon var alltid ett steg före förlåtelsen med sina nyuppfunna behov. Och just hennes förmåga att uppskatta nöjet förstörde halva nöjet för henne. Genom att kräva njutning förlorade hon den största njutningen - för den största njutningen ligger i överraskningen.

Av detta framgick, att om en människa ville göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. Till och med de högstämda visionerna, de väldiga städerna, de gigantiska tinnarna är skapade av ödmjukheten. Jättar som trampar ned skogar som gräs är skapade av ödmjukheten. Torn så höga att de försvinner ovanför de ensamma stjärnorna är skapade av ödmjukheten. För torn är inte höga om vi inte ser uppåt, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Alla dessa jättefantasier, som kanske är människans största nöje, har ödmjukheten till grund. Det är omöjligt att njuta av något utan ödmjukhet - inte ens stolthet.

Men vad som är fel idag är att ödmjukheten så att säga är placerad på fel ställe. Blygsamheten har flyttat från ambitionens organ. Blygsamheten har flyttat till övertygelsens organ, där den aldrig var avsedd att finnas. Människan ska tvivla på sej själv, inte tvivla på sanningen. Nu råder det motsatta förhållandet. Nuförtiden är en människa säker på just den del av sej själv som hon inte borde vara säker på - sej själv. Och den del hon betvivlar är just den del hon inte borde betvivla - Det Gudomliga Förnuftet.

Huxley predikar en ödmjukhet som nöjer sej med att lära av naturen. Men den moderna skeptikern är så ödmjuk, att han betvivlar att han kan lära sej något alls. Vi skulle därför ha fel om vi i hastigt mod sa att de inte finns någon ödmjukhet som är typisk för vår tid. Sanningen är att den finns en verklig ödmjukhet som är typisk för vår tid, men det råkar vara så att den praktiskt taget är en ödmjukhet som är värre än asketens vildaste självförnekelse.

Den gamla ödmjukheten var en sporre som hindrade en människa att stanna, inte en spik i skon som hindrade henne att gå vägen framåt. För den gamla ödmjukheten gjorde att en människa tvivlade på sina ansträngningar, gjorde att hon kanske arbetade hårdare. Men den nya ödmjukheten gör att hon tvivlar på sitt mål, gör att hon fullständigt slutar arbeta.