III. Tankens självmord (2)

Den moderna världen är full av gamla kristna dygder som blivit galna. Dygderna har blivit galna för att de isolerats från varandra och vandrar ensamma. Därför bryr sej somliga vetenskapsmän bara om sanningen, och deras sanning är utan empati. Därför bryr sej somliga humanister bara om empati, och deras empati är tyvärr ofta utan sanning.

T.ex. attackerar Mr Blatchford kristendomen för att han är galet fixerad vid en kristen dygd, barmhärtighetens rent mystiska och nästan irrationella dygd. Han har en konstig idé om att han ska göra det lättare att förlåta synder genom att säga att det inte finns några synder att förlåta. Mr Blatchford är inte bara en av "de första kristna", han är den ende av dem som verkligen borde ha blivit uppäten av lejon. För i hans fall är hedningarnas anklagelse verkligen sann: hans nåd skulle betyda ren anarki. Han är verkligen mänsklighetens fiende - för att han är så mänsklig.

Som den andra ytterligheten kan vi ta den bittre realisten, som med vett och vilja dödat all sin mänskliga känsla för lyckliga sagor eller hjärtats helande. Torquemada torterade folk fysiskt för den moraliska sanningens skull. Zola torterade folk moraliskt för den fysiska sanningens skull. Men på Torquemadas tid fanns det åtminstone ett system som i viss utsträckning kunde få rättfärdighet och frid att kyssas. Nu bugar de sej inte ens.

III. Tankens självmord (1)

Gatans fraser är inte bara kraftfulla utan också subtila: för en talspråksbild kan ibland slinka in i en spricka alltför smal för en definition. Och det finns ingen mer subtil sanning än vardagsfrasen om en som "har hjärtat på rätta stället". Den inbegriper idén om normala proportioner; en viss funktion inte bara existerar men står i ett riktigt förhållande till andra funktioner.

Ja, negeringen av denna fras skulle med egendomlig exakthet beskriva den något morbida barmhärtighet och perversa ömheten hos de mest typiska modernisterna. Om jag t.ex. rättvist skulle beskriva mr Bernard Shaws karaktär, kunde jag inte uttrycka mej mer exakt än genom att säga att han har ett heroiskt stort och generöst hjärta, men han har det inte på rätta stället.

Och så är det i vår tids typiska samhälle. Den moderna världen är inte ond; i somliga avseenden är den alldeles för god. Den är full av vilda och bortslösade dygder. När ett religiöst system splittras (som kristenheten splittrades vid reformationen t.ex.) är det inte bara lasterna som släpps lösa. Lasterna släpps verkligen lösa och sprider sej och gör skada. Men också dygderna släpps lösa, och dygderna sprider sej vildare, och dygderna gör mer fruktansvärd skada.

II. Den besatte (22)

Liksom vi tagit cirkel till symbol för logik och galenskap kan vi med all rätt ta korset som symbol för både mysterium och hälsa. Buddismen är centripetal, kristendomen centrifugal. Den bryter sej utåt. Cirkeln är perfekt och oändlig till sin natur, men dess storlek är orubbligt fixerad. Den kan aldrig bli mindre eller större. Men korset, trots att det i sitt hjärta har en sammanstötning och en motsägelse, kan sträcka ut sina fyra armar i oändlighet utan att någonsin ändra skepnad. Det kan växa utan att förändras eftersom det i sitt centrum har en paradox. Cirkeln är bunden – den återvänder ständigt till sej själv. Korset öppnar sina armar för himlens fyra vindar, en vägvisare för alla fria vandrare. 

Symboler har ett visst, om än dimmigt, värde när man avhandlar dessa djupa spörsmål. En symbol tagen från naturen klargör med tillräcklig tydlighet mysticismens betydelse för människosläktet. Det enda skapade som vi inte kan betrakta, är just det vars ljus belyser allt vi ser. Med samma kraft som solen vid middagstiden belyser mysticismen allt i det bländande skenet av sin egen segerrika osynlighet. Den rena intellektualismen är bara månsken; den är ljus utan värme, sekundärt ljus reflekterat från en död värld. Men grekerna hade rätt när de gjorde Apollon både till fantasins och sundhetens gud, ty han var både diktens och läkekonstens skyddspatron.

Om de nödvändiga dogmerna och den speciella tron ska jag tala längre fram. Men den transcedentalism efter vilken alla människor lever har mycket av den ställning solen intar på himlen. Vi är medvetna om den som något strålande och förvirrande, på en gång en bländande flamma och en obestämd fläck. Men månens cirkel är klar och omöjlig att ta miste på, den återvänder alltid och oundvikligt som Euklides cirkel på svarta tavlan. Ty månen är en kallt förnuftig företeelse – och månen är alla galnas moder.

II. Den besatte (21)

Detta kapitel är rent praktiskt och rör sej om vad som verkligen är vansinnets huvudsakliga kännetecken; vi kan som sammandrag säga att det är förnuft utan rot, förnuft i ett tomrum. Den människa som börjar tänka utan att ha de riktiga grundläggande principerna mister förståndet, så gör även den människa som börjar tänka i fel ände. På de följande sidorna ska vi försöka upptäcka vilket som är den rätta änden.

Som följd härav kan vi fråga oss: om detta är vad som kommer människor att förlora förståndet – vad är det då som gör att de inte förlorar det? I slutet av denna bok hoppas jag att kunna ge ett bestämt (några kommer att tycka ett alltför bestämt) svar. Men redan nu är det möjligt för oss att på samma rent praktiska sätt ge ett allmänt svar, som rör just detta problem: hur har människor genom tiderna kunnat behålla förståndet?

Så länge man har mysticismer är man frisk, när man tar bort mysticism skapar man morbiditet. En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (i olikhet med dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem. Hon har brytt sej mer om sanning än om logik. Om en normal människa skulle upptäcka två varandra motsägande sanningar skulle hon acceptera båda och motsägelsen på köpet. Hennes andliga seende är liksom hennes fysiska stereoskopiskt; hon ser två bilder på en gång och ser ändå – eller just därför – bättre. Sålunda har hon alltid trott på ödet, men också på den fria viljan. Sålunda har hon också trott på att barnen hör himmelriket till, men även att de ska lyda det jordiska riket. Hon har beundrat de unga för att de är unga och de gamla för att de inte är det.

Det är just denna balansakt mellan skenbara motsägelser som alltid varit grunden för en frisk människas andliga spänst. Den morbida logiken strävar efter att göra allting tydligt och lyckas med att göra allting mystiskt, men mysticismen tillåter en sak att vara mystisk, varpå allt annat blir tydligt. Deterministen gör en sak fullständigt klar, nämligen kasualteorin, och upptäcker sedan att han inte kan säga “om du skulle vilja vara så vänlig” till pigan. Den kristne tillåter den fria viljan att förbli ett heligt mysterium, men just av det skälet får hans förhållande till pigan en gnistrande, genomskinlig klarhet. Han sår dogmats frö i mörker, men när trädet vuxit upp sträcker sej dess grenar mot ljuset med sprudlande naturlig friskhet.

II. Den besatte (20)

Huvudsaken här är emellertid att lägga märke till att denna panegoistiska ytterlighet inom filosofin uppvisar samma paradox som den motsatta ytterligheten, materialism. Den är lika fullständig i teorin och lika bristfällig i praktiken. För enkelhetens skull kan vi klargöra saken för oss genom att säga att en människa kan leva i tron att hon alltid drömmer. Men det är uppenbart att man inte kan ge henne något positivt bevis för att hon inte drömmer, av den enkla orsaken att man inte kan bevisa något som inte också kan bevisas i en dröm. Men om en man sätter eld på London och sedan säger att hans hushållerska snart kommer att väcka honom med morgontéet skulle vi spärra in honom tillsammans med en del andra logikmänniskor på ett ställe vi ofta alluderat på i detta kapitel.

En människa som inte tror på sina sinnen och en människa som inte tror på något annat än sina sinnen är båda sinnessjuka, men denna galenskap kan inte bevisas genom någon felaktighet i deras resonemang utan genom att hela deras liv är felaktigt. De har båda låst in sej i var sin kista, med sol och stjärnor målade på insidan; de är båda oförmögna att ta sej ut, den ena till hälsa och lycka i himlen, den andra till hälsa och lycka på jorden. Deras resonemang är fullständigt förnuftigt, ja, på sätt och vis oändligt förnuftigt precis som en slant är oändligt rund. Men det finns något sådant som en ynklig oändlighet, en lumpen och förträlad evighet.

Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol, som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten - ett degenererat, självförstörande djur.