Innan jag lämnar detta ämne vill jag framhålla att man tycks benägen att tro att den materialistiska fatalismen på något sätt är gynnsamt inställd till nåd, till utplånandet av grymma straff, ja, av straff över huvud taget.
Detta är att låta sanningen göra helomvändning. Man skulle däremot lätt kunna tänka sej att nödvändighetsläran varken gör till eller från, att den låter mannen med piskan fortsätta att slå och att den inte förändrar den godhjärtade vännen. Att synderna är oundvikliga utesluter inte straff, om det utesluter något är det möjlighet till bättring.
Det är lika troligt att determinismen leder till grymhet som det är säkert att den leder till feghet. Determinismen står inte i något motsatsförhållande till en grym behandling av brottslingar. Vad den (kanske) står i motsättning till är en tolerant behandling av brottslingar, till något försök att räcka dem en hjälpande hand i deras moraliska kamp.
Deterministen tror inte på att vädja till viljan, men han tror på att flytta syndaren till en annan omgivning. Han får inte säga till syndaren: “gå i frid och synda inte mer”, ty denne kan inte hjälpa det. Men han kan koka honom i olja, ty kokande olja är en omgivning.
När vi därför nu ser på materialistens gestalt har den samma fantastiska konturer som den vansinniges: Båda intar en ohållbar och outhärdlig position.
Naturligtvis gäller allt detta inte bara om materialisten. Detsamma gäller den andra ytterligheten inom den spekulativa filosofin. Det finns en sorts skeptiker som är vida mer fruktansvärda än den som tror att allting har sin upprinnelse i materia. Man kan stöta på en skeptiker som tror att allting har sin upprinnelse i honom själv. Han betvivlar inte existensen av änglar och djävlar utan existensen av människor och kor. I hans ögon är hans vänner en myt uppfunnen av honom själv. Han har skapat sin egen fader och moder.
Denna kusliga fantasi har i sej något avgjort tilldragande för våra dagars mystiskt anstrukna egoism. Förläggaren som trodde att en människa kunde gå långt “för att han trodde på sej själv”, de som söker Övermänniskan och alltid söker henne i spegeln, de författare som talar om att skapa intryck genom sin personlighet i stället för att skapa liv till glädje för andra människor – alla dessa människor har i realiteten endast en tum mellan sej och denna förfärliga ekande tomhet.
När sedan den vänliga världen omkring en sådan människa har utplånats, eftersom den är en lögn, när hennes vänner bleknar till skuggor och världens grundvalar rämnar; när sedan den människa som tror på inget och ingen är ensam i sin egen mardröm, då kan det storslagna individualistiska mottot passas in på henne som en ironisk hämnd. Stjärnorna är endast lysande punkter i hans hjärnas mörker, hans moders ansikte är endast en skiss på cellväggen gjord med hans vanvetts penna.
Men över dörren står skrivet den skrämmande sanningen: “Han tror på sej själv.”
