I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (5)

Kanske någon kommer att roas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko. Det kanske kan glädja en vän eller en fiende att läsa hur jag gradvis ur sanningen i en och annan legend eller ur felen i någon dominerande filosofi lärde mej saker som jag kunde ha lärt mej i min katekes - om jag någonsin hade lärt mej den. Det kanske - eller kanske inte - ligger en viss underhållning i att läsa hur jag till sist i en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunnat finna i närmaste församlingskyrka. Om någon roas av att lära sej hur ängens blommor eller bussens fraser, politikens sammanträffanden eller ungdomens lidanden slog sej samman i en viss ordning för att producera en viss övertygelse om kristen ortodoxi, så kan han möjligen läsa denna bok.

Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och inget i världen skulle kunna förmå mej att läsa den.

Jag bifogar en rent pedantisk anmärkning, som, helt naturligt för en anmärkning, kommer här i början av boken. Dessa essäer diskuterar enbart det aktuella faktum att central kristen teologi (tillräckligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen) är den främsta roten till verklig energi och sund etik. De avser inte att diskutera den mycket fascinerande men helt annorlunda frågan om var auktoriteten att proklamera denna tro har sitt nuvarande säte. När ordet "ortodoxi" här används innebär det den apostoliska trosbekännelsen, förstådd så som den förstods av alla som kallade sej kristna tills för en mycket kort tid sedan, och det allmänna historiska uppförandet hos dem som bekände en sådan tro.

Utrymmet har tvingat mej att begränsa mej till vad jag själv fått från denna tro; jag berör inte det som ofta diskuteras bland moderna kristna, nämligen var vi själva fick den ifrån. Detta är inte en avhandling i kyrkovetenskap utan ett slags hafsig självbiografi. Men om någon vill veta mina åsikter om auktoritetens verkliga karaktär, så behöver G S Street bara kasta åt mej ännu en utmaning, så ska jag skriva ihop ännu en bok åt honom.

I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (4)

Men jag har en särskild anledning att nämna seglaren som upptäckte England. För jag är den seglaren. Jag upptäckte England. Jag kan inte inse hur denna bok ska kunna undvika att handla om mej själv, och om sanningen ska fram kan jag faktiskt inte inse hur den ska kunna undvika att bli tråkig.

Tråkigheten kommer emellertid att fria mej från den anklagelse som gör mej mest ont, anklagelsen att vara ytlig. Rena ytliga sofismer är händelsevis vad jag föraktar mest av allt, och det kanske är ett hälsosamt faktum att just detta är vad jag i allmänhet anklagas för. Jag vet inget som är så föraktligt som en ren paradox, ett alldeles genialt försvar för det oförsvarliga.

Om det vore sant det som sagts att Bernard Shaw levde på paradoxer, så borde han nu vara en miljonär vilken som helst; för en person med en mental aktivitet som hans skulle kunna hitta på en sofism var sjätte minut. Det är lika lätt som att ljuga, för det är att ljuga. Sanningen är naturligtvis att Mr Shaw är grymt tillbakahållen av det faktum att han inte kan säga en lögn om han inte själv tror att det är sanningen.

Jag befinner mej själv i samma outhärdliga träldom. Jag har inte i hela mitt liv sagt något bara för att jag tyckte att det var roligt; även om jag naturligtvis lider av vanlig mänsklig fåfänga och kanske kan ha ansett något roligt bara för att jag själv sagt det.

Det är en sak att beskriva en intervju med en gorgon eller en grip, en varelse som inte existerar. Det är en annan sak att upptäcka att noshörningen existerar och sedan roas av det faktum att han ser ut som om han inte gjorde det. Man söker sanningen, men det kan hända att man instinktivt letar rätt på de mer extraordinära sanningarna.

Och jag tillägnar denna bok - med mina hjärtligaste hälsningar - alla de trevliga människor som hatar vad jag skriver och (kanske med all rätt) anser det vara ett dåligt clownuppträdande eller ett enda tröttsamt skämt. För om denna bok är ett skämt, så är den ett skämt riktat mot mej själv.

Jag är den man som med allra största djärvhet upptäckte vad som upptäckts förut. Om det finns något farsartat i det som följer nu, så är farsen på min bekostnad, för denna bok förklarar hur jag inbillade mej vara den förste som landsteg i Brighton och sedan upptäckte att jag var den siste. Den återger mina storslagna äventyr under sökandet av det uppenbara.

Ingen kan finna mitt fall löjligare än jag själv; ingen läsare kan här anklaga mej för att försöka göra narr av honom: jag är narren i denna berättelse, och ingen rebell ska störta mej från min tron.

Jag erkänner frivilligt alla idiotiska ambitioner från slutet av 1800-talet. Jag försökte, precis som alla andra allvarliga små pojkar, att vara före min tid. Likt dem försökte jag vara så där en tio minuter före sanningen. Och jag fann att jag var 1800 år efter den.

Jag ansträngde min röst med pinsamt ungdomlig överdrift när jag yttrade mina sanningar. Och jag bestraffades på det mest passande och mest lustiga sätt, för jag har behållit mina sanningar: men jag har upptäckt, inte att de inte var sanningar, utan helt enkelt att de inte var mina. När jag inbillade mej stå ensam befann jag mej i verkligheten i den löjliga situationen att ha hela kristenheten bakom ryggen.

Det kan hända - himlen förlåte mej! - att jag försökte vara originell; men själv lyckades jag bara med att uppfinna en underlägsen kopia av den civiliserade religionens existerande traditioner. Mannen i segelbåten trodde att han var den förste som upptäckte England; jag trodde att jag var den förste som upptäckte Europa. Jag försökte finna en egen heresi, och när jag lagt sista handen vid den, upptäckte jag att den var ortodoxi.